Ida

Jag vaknade imorse mitt i en dröm där jag och Anton satt och åt lunch och pratade. Det kändes så sorligt när jag insåg att det kommer dröja ett år tills jag träffar honom igen. Jag har liksom inte riktigt förstått det förns nu. Det kom för några dagar sen.

Jag vill att det här ska vara en glad blogg men roliga och lyckliga minnen, men jag kan inte låtsas att allt är superbra när jag fakitkst är ledsen. Det börjar kännas bättre nu, men de senaste 4 dagarna ungefär har varit ganska jobbiga. Det är inte det att jag ångrar mig, att jag vill åka hem eller något liknande. Jag är bara ledsen. Samtidigt som jag är sjukt glad och lycklig att jag är här, så har jag en sorlig känsla med mig hela tiden. Jag tror den kallas ensamhet och den är väldigt svår att bli av med.

Jag vill absolut inte att ni ska tro att jag är ledsen hela tiden och att jag inte uppskattar allt vad det här äventyret innebär. Jag är bara inne i en period just nu när jag kommit till insikt med vad jag faktiskt har gett mig in på. Att det faktiskt kommer att dröja 1 år, 12 månader, 365 dagar tills jag får krama mamma och pappa igen, tills jag får träffa alla  mina underbara finaste.

Det jag ville säga i alla fall var att Anton hade lagt upp ett Hem till Midgård-klipp och det gjorde mig så glad. Han skrev att vi måste ha en kväll med alla avsnitt sen när jag kommit hem igen och då kom jag direkt även att tänka på Simon, Johnny, Mickis och Mattias. Som vi nördade Hem till Midgård hela fjällenresan. Jag tror vi uppskattade TV-kvällarna/luncherna med Lill-Snorre och Halvdan mer än vad vi uppskattade själva dagarna i backen haha. Jag kommer alltid få den känslan varje gång jag tittar på ett avsnitt. Så kära HtM-vänner, jag saknar er så mycket. Love you!